Kap. 24 "We are good girls and we lie..."
Kategori: We are good girls and we lie...
Jag satt med Wilma och kollade på en gamla tråkig film Wilma valde från sin hylla. Jag la inte så mycket fokus på filmen. Det ända jag hade minnet var männen som besökte mig för några timmer sedan. Jag kommer fortfarande deras hårde blickar på mig. Jag berättade inget till Wilma. Hon behöver inte oroa sig för det, mina problem är mina. Jag var bara rädd om huset. Om snubbarna märker att jag inte öppnar dörren, kanske de smällar upp dörren förstör huset. Huset jag växte upp i. Jag sträckte mig åt min mobil som låg på bordet, sms:ade min mamma. ”Hej mamma, jag känner mig inte så säker att sova vårt hus länga, det är så stort och jag är alltid ensam på kvällarna, tänker stanna hos Wilma ett tag” Wilma bodde ensam. Hon förlorade kontakten med sin mamma ett bra tag sedan så hon flyttade ut från huset hon växte upp i och flyttade till den här enkla lägenheten, mer har hon inte berättat.
- Mer snacks? Frågade Wilma och höll upp en skål med chips.
- Nej det är bra, jag sa bara ringa ett snabbt samtal.. sa jag och ställde mig upp. Hon nickade och gav mig ett snabbt leende. Jag smög ut från vardagsrummet och gick in till Wilmas rum. Snabbt låste jag upp mobilen och ringde mamma den här gången. Hon svarade inte på sms, det gjorde mig en aning orolig. Efter ett par signaler svarade hon.
- Hallå? Fick jag fram och satte mig på sängkanten.
- Hallå! Alisha?! Är det du? Hör jag mammas röst, det var en sådan stark musik i bakgrunden.
- Ja! Kan du gå in till ett rum eller så, så jag i alla fall hör dig! Svarade jag och sucka.
- Ja visst, förlåt, jag och din pappa blev inbjudna till en invigningsfest. Förklarade hon sig. Jag suckade irriterat och bet min underläpp. Min mamma och pappa festar utanför California medan deras dotter inte kan sova på nätterna. Det som gjorde mig argare var att de inte ens hade tid att ringa mig.
- Kul, jag ville bara höra din röst, saknat er… Erkände jag. Så klart att jag har saknat dom. De är fortfarande mina föräldrar.
- Vi har också saknat dig gumman, så fort vi blir tillgängliga ringer vi dig, fick ditt sms, det är bra att du umgås med Wilma, jag måste gå nu, ska hålla ett tal, fast kom ihåg! Älskar dig! Och med den långa meningen avslutades vårt samtal. Jag ställde mig upp och gick tillbaka till vardagsrummet med mobilen i handen.
- Vem snackade du med? Frågade Wilma nyfiket.
- Mamma. Svarade jag snabbt och slängde mig ner på soffan bredvid henne.
- Något du vill prata om?
- Det var inget speciellt, hon hade inte tid prata med mig… svarade jag bittert och blängde på mobilen.
- Din mamma kanske bara går igenom någon sorts ålderskris? Se det ljusa i det, du slipper en gnällig som komenterar varenda grej du gör, jag skulle bli arg. Sa hon och skratta för att försökte förbättra stämningen.
- Jag har hellre någon som gnäller och bryr sig än tvärtom.
Justin såg att Robin försökte kyssa mig och det drev hon till vansinne. Som tur hann jag lugna ner Justin innan han slog ner killen. Jag satt en bekväm hand på Justin låt och kollade upp på honom med ett leende. Han log snabbt tillbaka och slingrade sina armar runt mig. Jag kommer alltid känna mig lugn och säker i hans famn. Det var lika bra att jag och Justin åker hem till mig. Jag ville inte påminna Jenna om ”kärlek”. Jag fattar fortfarande inte varför den bruden är så ledsen över situationen, sa inte killen att han gillar henne eller vad?
Jag ställde mig upp och gick mot ytterdörren.
- Tack för att ni kom, jag ville verkligen det här skulle hända… Förklarade Jenna sig och kollade ner mot marken.
- Det är okej, du visste inte att detta skulle hända, och det är lugnt mellan mig och Justin så det är inget du behöver oroa dig för. Sa jag med en bekväm ton i rösten och log mot henne.
- Okej, men tack i alla fall. Fortsatte hon och kramade mig. Jag och Justin gick ut ur huset och fortsatte gå längst gatan till parkeringen. Jag satte mig i pasagerarsätet. Justin satte sig så småningom bredvid mig, fast han startade inte bilen.
- Har det hänt något, eller?
- Kayla, jag vill inte att du ska bo i den där lägenheter du bor i, och verkligen inte framför den där bögen. Sa Justin och kollade irriterat på mig, jag trodde vi hade löst detta? Att han hade gått över det.
- Vart ska jag annars bo Justin? Frågade jag och himlade med ögonen.
- Hos mig, då vet jag i alla fall att du är säker, du glömde väll inte att Alisha ringde på din dörr för några timmar sedan och berättade om dom där snubbar, eller?
- Justin, jag klarar av det, du behöver inte överreagera över detta, det är inte så att jag inte har klarat av det förut… mumlade jag på sista meningen fast högt nog så att Justin hörde. Han suckade högt och startade på bilen. Well, ibland får man leka lite svår att få. Jag visste i alla fall att vi kommer stanna framför Justins hus, så det är ingen idé att jag ens nämner något.
- Du tänkte för högt där.. Hör jag Justin säga skrattandes. Jag kollar snabbt generat ut igenom fönsterrutan och försökte att inte le.
- Tror att det är du som inbillar dig där Bieber. Svarade jag snabbt och vända blicken mot honom. Den perfekta för mig med ett leende på läpparna, jag kunde nog inte be om mer. Resten av bilturen var tyst. Pinsamt tyst. Hans min var oläsbar, jag kunde inte se om han var glad eller arg, och det gjorde mig nog stämningen ännu stelare. Ni kanske tror att allt är lugnt mellan oss, fast tro mig. Det är Justin vi pratar om, ena sekunden är han glad, andra arg för ibland inga anledningar.
Han stannade framför sitt hus. Vilket jag redan hade listat ut. Han gick hastigt ut från bilen, och började gå mot ytterdörren. Jag följde försiktigt efter. Jag hatade när det var så stelt mellan oss.
- Är du arg, eller vad? Fick jag ut och rynkade på ögonbrynen.
- Varför frågar du? Svarade han snabbt tillbaka, låste upp dörren och gick in till huset. Jag stannade fortfaranade kvar på stället jag stod på, framför hans ytterdörr.
- Vadå kommer du inte in, eller vadå?
- Är du arg? Upprepade jag och korsade armarna framför bröstet. Han suckade högt och drog en hand igenom håret.
- Nej, jag är inte arg, bara stressad. Svarade han lugnt och gick emot mig. En lättnad föll ner på mina axlar. Jag nickade, gick in och stängde dörren efter mig.
- Jag ska bara upp och ringa grabbarna, gör dig bekväm så länge… sa han och skuttade upp för trapporna. Jag nickade långsamt och gick med långsamma steg till vardagsrummet. Tände på lampan och nöjt av synen. Allt påminde mig om dagarna jag levde med Justin. Dagen han för första gången bad mig följa med till en klubb med honom.
~Flashback~
Jag låg på soffan och bläddrade mellan kanalrena medan Justin fixade något vi kunde äta. Justin la pastan i tallriken och gick emot mig.
- Jag kommer börja hata pasta på grund av dig. Sa jag och tittade ner på talriken.
- Varför? Frågade Justin och satte sig bredvid mig.
- Sen jag kom hit så har vi ätit pasta. Sa jag och kollade på Justin.
- Sorry babe, jag är inte en kock, jag är en gangster. Sa Justin och skratta. Jag svarade inte utan börja äta. Man kan väll säga att relationen mellan oss blev mycket bättre, mycket.
- Vi ska klubba idag! Kom Justin på och kollade på mig.
- Va? Varför? Frågade jag direkt och kollade förvirrat på Justin.
- Jag har lovat grabbarna, och jag tänker inte lämna dig ensam här hemma. Sa Justin och la mig ifrån talriken, han gick till fåtöljen och satte på sig linnet som låg bland kuddarna.
- Men vad ska jag ha på mig? Frågade Jag och kollade förvirrat på Justin. Ett litet leende spreds på Justins läppar.
- Jag har köpt något till dig, det finns uppe i ditt rum, gå sätt på dig det och kom ner sen. Sa han och pekade på trappan. Med hastiga steg sprang jag upp för trappan.
Jag gick mot min säng och såg en kort glittrig klänningen liggandes på sängen. Justin? Har han verkligen köpt den här, till mig? Jag satte på mig den, satte på en aning smink och ett par klackskor som låg bredvid sängen. Jag gick med långsamma steg ner för trappan och kollade ner på mina kläder, det kändes inte rätt på något sätt.
- Vad? Ser det inte bra ut? Kan jag inte bara få ha på mig mina jeans?! Sa jag och suckade högt.
- Nej! Du måste vänja dig att gå runt med sådana kläder, vi måste ändra hela din stil Kay. Sa Justin och skratta. Jag skratta sarkastiskt tillbaka medan vi gick till bilen.
~Nutid~
Jag satte mig på soffan och kollade på väggarna. Tomma och tråkiga. Det här huset kanske aldrig fick kärlek i alla fall.
Mamma kom hem från jobbet medan Lucy satt i sitt rum, och gud vet vad hon gjorde. Min lilla syster som för några år sedan var 8 är nu 13år. En tonåring, och jag har aldrig ens frågat hur hon har det. Gud vad jag känner mig hemsk. Det kanske var bäst att jag umgås med min familj, allt med skola, killar, och nu dealer har gjort mig glömma bort det viktigaste jag har. Min familj. Jag ställde mig upp från sängen och smög fram till Lucys dörr. Jag knackade lätt på hennes dörr, sekunder efter släpper hon in mig. Hon förvånas att hennes storysyster kommer in genom dörren och inte mamma.
- Jenna? Är det något du vill ha, eller? Frågade hon och tog av sig hörlurarna. Rummet påminde mig om ett normalt tonårsrum. Snygga posters på killar och en dator som lyser upp hela rummet. Fast Lucy verkar ha det mer organiserat än mig. Kläderna hänger fint där det borde vara och sägen är bäddad.
- Nej? Borde jag vilja ha något? Svarar jag på ett vänligt sätt och ler. Hon ler tillbaks och skakar på huvudet.
- Försiktigt smyger jag fram och sätter mig på hennes säng.
- Jag ville bara umgås med min lillasyster. Sa jag och tog tag i en av hennes kuddar hon hade dekorerat sängen med.
- Wow, det är första gången du vill hänga med mig. Svarade hon och vände tillbaks blicken mot dataskärmen.
- Vad gör du som tar all din uppmärksamhet? Berätta, jag lovar, jag berättar inte till mamma, har du glömt att jag själv är en tonåring? Svarar jag och blinkar mot henne. Lucy skrattar och skakar på huvudet.
- Du är knäpp, du vet väll det? Sa hon och skratta.
- Knäpp på ett bra sätt i alla fall, så berätta! Vem är det du skriver med, det ända jag hör är att du bombar tangentbordet. Sa jag och kikade över hennes axel.
- Han heter Kevin. Sa hon och vände sig åt mitt håll. Jag nickar och ler.
- Okej?
- Han går i åttan, vi har bara blängt på varandra, fast idag addade han mig på Facebook… fortsatte hon. Jag nickade och höll mig för skratt.
- Så du gillar honom? Pep jag snabbt.
- Men åhh! Va inte så jobbiga Jenna! Sa hon och slängde en kudde på mig.
- Det är okej gumman! Svarar jag och får ur mig all skratt.
- Så vad skriver ni till varandra? Frågar jag och nyfiket. Lucy sätter sig bredvid mig på sin säng med laptopen på knäna. Vi lutar oss mot väggen.
- Ta en kudde, lägg den under datorn. Varnar jag och lägger en kudde på hennes lår.
- Så, här började han skriva. Säger Lucy och pekar hon på skärmen. Jag läser konversationen. Typiskt småbarn.
Kevin: Hej :)
Lucy: Hej :)
Kevin: Hur mår du?
Lucy: Bra, själv?
Kevin: Bra, efter jag hittade dig här i fb, haha
Lucy: Haha, tur för dig då :P
Kevin: Lyckå mig, så vad gör du? :)
Lucy: Inget sitter bara i mitt rum och tråkar, du?
Kevin: Samma här… måste dra morsan ropar, vi chattar sen väll?
Lucy: Visst, skriv du så svarar jag :)
Kevin: Okej! Ses
Lucy: Ses
- Jag tror inte han drog sig ut, det var ju han som började skriva till mig. Fortsatte Lucy. Hon visade bilder på honom från hans profil. Wow, lillsyrran kan verkligen hitta snygga killar.
Jag hade saknat sådana stunder. Bara umgås med min familj.
- Nej gumman, tro mig, han gillar dig. Övertygade jag och la en bekväm hand på hennes axel.
- Är du säker? Frågade hon och kollade på mig med hoppfulla ögon.
- Ja, jag är säker. Sa jag och log.
- Såå, jag har typ några frågor jag måste fråga dig som mamma ABSOLUT INTE får veta om. Sa hon och la ifrån sig datorn.
- Okej, vad är det? Frågade jag och la en slinga hår bakom mitt öra.
- Okej, har du förlorat oskuld? Frågade hon försiktigt. Jag kom ihåg dagen jag gick på fest med Stefani. Justin, jag kanske inte just ville förlora den med honom fast hellre Justin än någon annan.
- Ja. svarade jag och nickar.
- Hur kändes det? Frågesatt hon igen, så klart Lucy var nyfiken hur det kändes. Hon var tonårig, och ville veta om sådana grejer. Jag ville själv, fast jag var alltid rädd för att fråga. Jag hade liksom inte någon storasyster som Lucy nu har, mig. Och hon har all rätt för att veta, för jag vet hur det känns.
- Det är en konstig känsla du får, du känner att den personen är nära dig, som om ni vore en, men jag uppmanar dig inte att förlora den i sådan ung ålder Lucy, om du vill förlora den så gör det med någon du älskar och kan litar på, gör inte vad folk tycker du borde göra. Säger jag och lägger en slinga hår bakom hennes öra. Hon nickar förståndigt och ler.
- Tack. Är det ända hon säger och kramar om mig. Jag kramar tillbaka henne och ler. Syskonkärlek finns verkligen, jag kan inte fatta att jag någons har varit sjuk på den här plutten.
- Jenna! Lucy! Maten är klar! Ropade mamma nedifrån köket. Jag märker hur nervös Lucy blev av att höra mammas röst.
- Jag lovar detta kommer bara stanna mellan mig och dig. Försäkrade jag och gav henne ett bekvämt leende. Hon nickade, båda vi två gick ner till matbordet.
Jag var kvar i mitt rum, jag orkade inte gå ner till Kayla just nu. Jag hade saknat henne, ja. Jag gillar henne, ja. Fast lusten i mig fick mig tröttna på allt. Jag slängde mig ner på sängen med mobilen mellan händerna. Jag sms:ade med Jason, en grabb jag verkligen kan lita på. Han berättade till mig om situationen där, och jag berättade om snubbarna som besökte Alisha. Killarna sa att det skulle lösa detta via andra grabbar. Då var i alla fall en grej löst. Nu skulle jag bara få Kayla trygg. Jag bytte om till ett par sköna pyjamasbyxor och gick med bar överkropp.
Kayla satt fortfarande på soffan, med sammas ställning jag lämnade henne. Det gjorde lite ont i hjärtat att se henne på det sättet. Att hon inte kände sig hemma här.
- Kayla… viskade jag och gick emot henne. Hon vände sig snabbt åt mitt håll.
- Ja? svarade hon torrt.
- Du glömde ta med dig ett par klädesplagg den dagen du lämnade, jag tror du hittar en pyjamas, annars kan du bara låna en t-shirt från mig. Sa jag och gick emot henne.
- Justin snälla svara mig ärligt, är du arg? Frågade hon för hundrade gången. Om hon fortsätter ifrågasätta mig hela tiden, kommer jag verkligen bli arg.
- Nej Kayla, jag är inte fucking arg. Sa jag den här gången högre en förut.
- Det låter inte så…
- Så klart det inte låter så, du fortsätter ju fråga mig det hela tiden, tills slut tror jag man blir en aning irriterad. Sa jag och gick upp till mitt rum. Det var inte så att jag inte gillar Kayla, så klart jag gör det. Jag älskar henne, med det fanns små grejer med henne som retade upp mig och gjorde mig irriterad. Jag släckte lampan och la mig ner på sängen. Det stora fönstret framför mig tog in nattljus. Jag kunde verkligen inte sova just nu. Det kändes som om något var fel. Efter några minuter hör jag lätta knackningar. Kayla kommer in med en t-shirt på sig.
- Stör jag? Viskade hon och stängde dörren efter sig. Jag lutar mig och smeker på ett ställe bredvid mig på sängen.
- Kom. Viskar jag tillbaks och ler varmt. Försiktigt smyger hon och lägger sig bredvid mig. Jag håller henne tätt intill mig.
- Du vet att jag älskar dig. Viskade jag och lekte med hennes hår.
- Jag önskar bara du var lite mer öppen av dig…
- Jag ska göra mitt bästa babe, jag lovar. Svarade jag och pussade henne lätt på huvudet.
- Justin? Viskar hon och läggen en hand på min bara överkropp.
- Ja? svarar jag och kollar ner på henne. Hon kommer närmare mig och pressar sina läppar på mina. Kyssen blir allt hetare tills hon stannar till.
- Jag älskar dig också.
